Djurgården var tidigare kunglig jaktmark. Sedan 1810 har kungen dispositionsrätt till området men marken ägs av staten. Villa Lusthusporten byggdes 1873 som privatbostad åt grosshandlare Alfred Brinck. Platsen har en lång, spännande historia.

Här låg tidigare ett värdshus vars olika namn har inspirerats av staketet runt Djurgården. Under 1600-talet kallades det Wärdshuset Lusthus-Porten men under sent 1700-tal döptes det om till Blå porten efter de blåmålade entréerna i staketet.

Krögaren Johan Lüpken var munskänk och kock på Kungliga slottet och bland värdshusets gäster fanns Carl Michael Bellman. När traktören Petter Klingberg 1806 tog över Blå Porten utvecklades verksamheten och på menyn var särskilt de stuvade abborrarna populära. Värdshuset fick smeknamnet ”Blåpis” av stammisarna.

”Blå Porten finnes ej mer!” löd den sorgsna rubriken i Dagens Nyheter den 30 april 1869. Dagen innan hade tvättstugan nere vid vattnet börjat brinna, elden spred sig snabbt och efter bara tre timmar var alla byggnader på tomten nedbrunna.

Kanske tänkte Hasselbackens ägare, konditor Wilhelm Davidsson, utöka sin verksamhet. Han köpte nämligen den nedbrunna tomten men det blev inget av planerna. Han sålde den 1873 till grosshandlare Brinck som först lät kalla sin nybyggda bostad Sommelii villa.

Under den Allmänna Konst- och industriutställningen sommaren 1897 användes huset av pressen och i källaren låste polisen in överförfriskade besökare. Året därpå köptes villan av korkfabrikören August Wicander som lät bygga om den till sitt nuvarande utseende. Därför kallas den även Wicanderska villan.

Lusthusporten dyker givetvis upp i vår Cityquizwalks Tema: Djurgården som börjar vid Djurgårdsbron och avslutas vid Waldemarsudde.